Hawker Harrier

Länkar

Harrier 1

Harrier 2

Harrier 3

Brooklands officiella website

 

Många försök har gjorts av de fyra stora flygvapentillverkarna, USA, England Frankrike och Ryssland att producera ett VTOL jaktplan. Bara England har orkat fullfölja sitt projekt och ta fram ett plan till operativ status under en längre tid. Man var tvungen att lägga vidareutvecklingen i USA hos McDonnald Douglas.
Man började redan 1957 med att testa sina ideer. Den berömda sk järnsängen är vida berömd. Projektet gick under namnet P.1127. Avsikten med planet var att det skull placeras i USA och Tyskland förutom i England förstås.
Det var flygplanstillverkaren Hawker Siddeley Aviation som tog sig an problemet. Planet fick namnet Harrier. Detta är ett namn på en rovfågel. Det gör det lite problematiskt att söka på internet. Den första vertikala starten var 1960. Av denna prototyp byggdes 6 plan för utvärdering. Nästa prototyp serie benämndes Kestrel och fick svepta vingar och flög första gången 1964. Nio test plan byggdes. En ny starkare motor med namnet Pegasus monterades i den större flygkroppen. USA och England visade nu ett större intresse och en test Squadron bildades. Efter detta förflyttades utveckling till Amerika med det 8 överlevande planen. Planet gjorde tjänst under Falklandskriget, Irak invasionen och sist i Afghanistan. Nu 2009 är modellen nedlagd från aktiv tjänst och börjar dyka upp på en del museer.
Detta plan stod i en större plåtbyggnad av typisk Engelsk modell gjord av korrigerad plåt, som säkert var en rest från kriget. På Brooklands området hade man tillverkning av Wellington bombare.

Wellington bomber

Länkar

Wellington bomber

Vickers Wellington 1

Wellington at Brookland

Bilder 1

Bilder 2

Brooklands Museum

 
Under WWII hade man på området runt Brookland en flygplansfabrik. Här sammansattes över 11500 bombplan av typen Wellington. Planet som nu visas i en av de gamla hallarna hade en gång tvingats nödlanda i sjön Loch Ness, känd från fabeln om sjöodjuret. Hela besättningen klarade sig utom den bakre kulspruteskytten vars fallskärm ej utvecklade sig. 1985 bärgades planet och fördes till Brookland. Här började ett renoveringsarbete som säkert har kommit längre 2009. Plantypen användes flitigt i början av kriget innan de fyrmotoriga planen tog över. Det fördes då över som ubåtsjagare, nattjakt och andra krigsskådeplatser där jaktflyget ej var så aktivt.
Planets konstruktion kom till redan i mitten av 1930 och huvud konstruktören var Pierson. Konstruktionen kan ses på bilden. Den bestod av u-bockade profiler, al eller stål, som bildade flygkroppen. Dessa var nitade eller en tidig utveckling av popniten. Problemet var dock att om man ville ha urtag i dessa förstördes de kraftlinjer som höll ihop flygkroppen. Konstruktionen var dock sådan att den hade dåligt motstånd mot vridning. Service personal skojade om att det inte gick att måttkontrollera ett plan. Flygkroppen var sedan klädd med ett plywood liknande material som sedan kläddes med irländskt linne. Hem kom besättningen även om hela täckelset brunnit upp, bara vingarna hade lyftkraft. Det måste ha sett märkligt ut. Byggnadssättet kallas för geodetisk struktur. En nackdel med denna typ av uppbyggnad var att det tog längre tid att tillverka än andra typer som t.ex. Avro Lancaster. Som mest tillverkades under en månad sammanlagt 302 plan vid 3 fabriker. Det sista planet tillverkades 13 oktober 1945. Plantypen är känd för att vara med vid nattbombningen av Berlin 1940 och den första 1000 plans bombningen av Cologne 1942 där 600 plan var Wellingtons och flögs av polska besättningar.

Länkar

Tidiga Bugattis

Bugattie museet

Bugatti bilder

Till Salu
 

 

Bugatti Type 13 enligt bilden från museet levererades ursprungligen till Madame Louise Alexander 1914. Modellen är den första av en serie som slutade med den oslagbara modellen Bugatti 13 Brescia, som kom 1920. Av denna såldes en gatbil som kallades för tourer i 2000 exemplar fram till 1926.
Lite mer om Ettore Bugatti.
Ettore föddes i Milano. Hans far Carlo var en erkänd skulptör och levde ända till 1940. Ettore hade en yngre bror Rembrandt som dog redan 1916. Båda bröderna var mycket konstnärligt begåvade. Ettore drogs dock redan vid 14 års ålder till det mekaniska, när han kom över en tricycle (1895). Vid 19 års ålder blev han knuten till tricycle tillverkaren, på grund av de förbättringar och de framgångar vid tävlingar, som visade att hans konstruktioner höll måttet. Han började sälja sina egna konstruktioner, som tillbehör.
Gulinelle (1900) finansierade framtagande av en 4-cyl bil. Ettore fick medalj för den på Milanoutställningen 1901.
De Dietrich som länge letat efter ett projekt för sin fabrik i Niederbronn, skrev kontrakt med Ettore som 1902 flyttade dit. Under 3 år tillverkade Ettore en basmodell. 4 cyl, kedjedrift. Den såldes som DeDietrich-Bugatti. Dock blev den inte någon ekonomisk framgång. 1906 upphörde samarbetet och Ettore flyttade till Deutz i Köln. Här tillverkades 2 modeller. Tydligen fick han inte utlopp för sin skaparanda. Han byggde en egen bil, (1908) i källaren där han bodde, på fritiden. Den kallas för typ 10 och finns bevarad hos en privat samlare i USA. Med denna bil i bagaget fann Ettore en finansiär (1909).

ERA R10B

Länkar

ERA Info 1

Alla ERA modeller

Goodwood Revivel

ERA E-typ

ERA Story Wiki

ERA story and Mini

 
Engelsk nationalism under början av 30 talet tog sig uttryck i att man ville bygga en tävlingsbil som skulle återupprätta den Engelska äran på racerbanorna. Man hade inte vunnit någon större internationell tävling sedan Seagrave 1924 vann ett Grand Prix i Frankrike. Det fanns en rik Oxford ingenjör Humphrey Cook som brann av längtan att dra igång ett projekt. Nu skapades English Racing Automobiles, ERA. Denne Cook samlade runt sig Red Railton och Peter Birthon som konstruktörer och Raymond Mays som förare. Detta skedde 1933.
På den tiden slogs giganterna Mercedes, Auto Union, Maserati, Alfa Romeo och Bugatti om segerplatserna. Det var så mycket pengar i detta att ERA bestämde sig för att satsa på Voiturette (den lilla) klassen. Redan 1934 visade man den första bilen. De var byggd med en U-formad ram och motorbasen var en 1500 cc Riley. Med den startade man i British Empire Trophy och under detta år med stora framgånga. Kända namn köpte bilen och tävlade. Bl. a. Prins Bira från Siam. Han bildade ett team med två bilar som kallades för Romulus och Remus. Senare köptes ytterligare en som fick namnet Hanuman. En känd förare köpte ERA R10B, Peter Whitehead. Han körde på 50-talet med min fd Ferarri Monza. Inom racing är inte världen stor. Mot flera ERA tävlade jag i ett veteranlopp på Karlskoga 1967. Fram till 1939 utvecklades bilen i modellerna A, B, och C.
Nu blev det ju tyvärr krig i värden och firman ERA såldes till flygvapnet för att tillverka delar till flygplan. 1946 startade man upp igen och en mercedesliknande bil, E-modellen, togs fram med namnet GP1- GP3. Dock hade man inte pengar att utveckla motorer så de stora framgångarna uteblev. Medan racing världen utvecklades med racingfart stod ERA stilla. Man körde under 50-talet  dock utan stora framgångar för att i början av 60-talet vara med i veteran race. Alla bilar som en gång tillverkats finns fortfarande kvar.
1953 såldes G-modellen till Bristol och här utvecklades en LeMans bil Bristol 450 som hade vissa framgångar. Nu gick förgasartillverkaren Zenith in som ägare och blev sedan uppköpt av Solex. Man arbetade nu som ett research företag. Enginering Research Association ERA.  Som sådan kunde man smyga med lite racing utveckling och byggde om den populära BMC Mini 1980 till en bil med namnet ERA Mini Turbo. Sedan försvann ERA i den täta Londondimman hos en kit car tillverkare med racingprototyper på programmet.

Lorriane Dietrich 1912 "Vieux Charles"

Länkar

Frankrikes GP 1912

LeMans 1925

Lorriane Dietrich