På Thulinverken
tillverkades 99 nya flygplan av alla modeller. Ca 800 motorer
och 350 bilar samt några motorcyklar. Dessutom gjordes en mängd
renoveringar av olika havererade flygplansmodeller.
Denna produktion kan tyckas vara liten. En möjlig förklaring kan
vara att beslutsprocessen för alla beställningar låg i Stockholm
med omnejd. Har fanns alltså alla de normgivande personerna som
styrde köpen. Thulinverken låg långt borta och kommunikationerna
på den tiden var inte alltför snabba. Något större samarbete om
vad Sverige skulle ha för sorts flygplan fanns ej. Därför växte
det upp ett antal mindre flygplanstillverkare som hade interna
kontakter inom militären. Dessa kunde dagligen springa i
Fortifikationsförvaltningens korridorer och lägga fram sina
åsikter. Exempel på detta är när det beslutades att man endast
skulle ha plan av Albatross och Nieuport typ. Porat, Flory,
KAMAB Cederström m.fl. Flygplanskonstruktörerna fanns också i
denna region. Kjellsson,
Tummelisa och Fjällbäck Södertelge
Werkstäder Farman
plan, senare också Sparmann
Sparmannjagaren
och
Lundberg m.fl. Alla dessa var djupt involverade i företagen som
vd eller chefskonstruktörer i t.ex
SW Södertelge Werkstäder,
NAB
Nordiska Aviatik AB,
SAK Svenska Aeroplankonsortiet,
SAF Svenska
Aeroplanfabriken, Nordiska Phoenix AB. Sparmanns Flygverkstäder. Dessa var mycket små hade
dålig ekonomi från början och tillverkade egentligen bara ett
fåtal nya konstruktioner.
Staten och/eller militären hade önskan att själva styra över
tillverkningen och därför krävdes licens för tillverkning i
Sverige av typer främst från Tyskland. Dessa var Marinen med TDS
Torpeddepartementet, från 1926
CFV
Centrala Flygverkstaden i Västerås,
FVM Flygkompaniets Tygverkstäder på Malmen,
CVM Centrala Flygverkstaden Malmslätt,
Ernst Heinkel startade 1922 en konstruktionsbyrå i Stockholm
genom Caspar verken på Warnemünde. I Sverige SAB
Svenska Aero
AB. Jaktfalken tillverkades. Konstruktör A.J. Andersson. |
Alla dessa tillverkare slogs
naturligtvis för sina liv och Thulinverken var långt borta. Allt
detta gjorde att Thulinverken inte arbetade på lika villkor.
Sverige försatt en jättechans att skapa ett internationellt
jätteföretag inom flygindustrin tidigt. Det fanns ju både
lokaler och en kunnig arbetarstam i Landskrona. Om detta gjorts
hade man sluppit det resursslöseri som uppstod senare innan
staten med krafttag styrde utvecklingen mot skapande av dagens
flygplanstillverkare SAAB.
En annan fråga som jag ej heller förstått är varför man inte tog
hand om Thulinbilar istället för Volvo. Här hade man ju en fullt
fungerande biltillverkning som lätt med alla de pengar som gick
åt för att skapa Volvo, kunde ha använts till en fungerande
bilindustri i Landskrona.Allt detta kan ju bero på att Enoch
Thulin var en sådan stark personlighet att ingen rådde på honom
i styrelserummen och man ville inget högre än att sätta dit
honom. Skillnaden var ju att Thulin ägde företaget med de alla
andra vd:s fick sin stol gratis.
De order på nya plan som Thulinverken fick var intet av vad
Sverige
beställde på annat håll eller utomlands.
Det finns andra exempel på sammanslagningar i Sverige av stort
format som säkert rörde upp känslorna, men var riktiga. Det var
när gruvorna lades ned i mellan Sverige och alla pengar satsades
på Kiruna.
Vi får inte glömma vd drakarnas kamp för sina företag innan SAAB
rättade in sig i ledet. Detta med ASJA i Linköping, det
konstruerade företaget SAAB i Trollhättan, Götaverken och Volvo i
Göteborg.
Även i Tyskland fanns ett exempel på tjurskallighet när Benz inte
tillät sitt företag att slås ihop med Mercedes förrän efter sin
död.
Slutligen blev Trollhättan den plats där Sveriges flyg och
motorföretag byggdes upp, istället för i Landskrona. |
Thulin bilar på Svenska museer.

  
  
Haldexbilen
Denna bil kom i Haldex ägo genom följande historia. Bo Andersson
som ägde delar till en Thulin motorcykel var på en resa i norra
delen av Sverige (norra jämfört med Skåne) och stannade då till vid
Torsångs museum i Dalarna alldeles söder om Borlänge för att fråga om
delar till en Thulin MC. Torsångs ägare har hållit på med gamla bilar
mycket länge och har motorcyklar från både före och efter WWI.
Om det skulle finnas var möjligheten stor att museet hade eller
skulle känna om det finns. Dock hade man inte något sådant med däremot
kände man till en
Thulin bil
typ A sid 3, från Jämtland som var till salu. Bo tog
denna uppgift med sig hem till företaget och man lyckade så småningom få
köpa bilen. Som synes på bilderna blev den renoverad och har nu uppstått
i mycket fint skick. Man har även byggt en släpvagn för att ta med bilen
till olika marknader och liknande.
De investeringar som Thulinverken, eller Teve som det och kallades en
tid, ansåg sig tvungna att göra för att tillverka bilar blev inledningen
till den dåliga likvid som företaget fick och som ledde till
konkursansökan. Flera av de
konkursbon som
upprättades forstsatte dock tillverkningen fram till
1927 då Volvo började leverera sin bil ÖV4. Detta blev den slutliga
dödstöten.
Biltypen kom så att säga färdig till Thulinverken genom Gustaf Daléns
dotterbolag AGA fabriken utanför Berlin. Namnet AGA hade inget med AGA:s
svenska tillverkning att göra. Den tyska fabriken hade köpt bilens
konstruktion från FN tillverkaren i Belgien. Andra uppgifter säger att
de tyskarna tog konstruktionen när man gick genom Belgien. Det mesta på bilen blev
dock svensktillverkat, utom förgasare och liknande, som
importerades. Man hade också kontrakt med en återförsäljare om leverans
av 1000 bilar, av dessa tillverkades bara omkring 300. Bilen hade ett
karosseri byggt helt i trä. Det var Palle Mellblom som ledde denna
tillverkning i början. Han hade ju kunskaper från flygplanstillverkningen. Se
ovan. Bilen utbjöds till salu med kundens val av en mängd
olika karosserier av vilka doktors karossen var den tidens ambulans.
Man byggde även karosserier till många olika bilar fram till WWII.
Konkursboet anställde de 2 bröderna Weiertz som hade tagit fram en bil
liknande Thulins Typ A. Man tog fram Weiertz modell och tillverkade 13
st. Den kallades
typ B. Men när Volvo offentliggjorde sin produktion 1927 lades detta
projekt ned.
AGA
fabriken hade under WWI tillverkat kulsprutor och det var när denna
tillverkning upphörde som FN-bilen upphandlades/togs i krigsbyte av tyska armén, när
man erövrade Belgien. Sammanlagt 12000 AGA
bilar tillverkades, 1919-1929, innan fabriken lades ned. AGA bilen
fotograferade
jag vid besök på Dahlenmuseet i Stenstorp. Vid slutet av 1960-talet
hittades bilen i ett mycket dåligt skick i norra Finland. Gunnar Immo i
Köping lyckades köpa bilen och genomförde en helrestaurering som blev
klar under 1970-talet. Bilen såldes sedan till Ernst Schaffer i
Trångsund, som har lånat ut den till museet i Stenstorp. Bilen i
Stenstorp är en av totalt 25 st bevarade och är den äldsta kända
AGA-bilen i världen. Motorn är en 1400cc som ger 20 hkr av sidventilstyp
med vevhus i aluminium och cylinderblock gjutet i ett stycke utan löst
topplock, en konstruktion som var vanlig under 1910-talet. Bilen är nu
för evigt placerad på detta museum.
Aga fakta enl.Göran
Flank. Se även Autohistorica 1/82
Bilderna enl. Ref 34 har ställts till förfogande av Haldex - Jonas
Benson
  
  
 
Motorcyklarna.
Dessa bilder, med tillstånd, tagna ur Gert Ekströms bok Svensk
Motorcykelhistoria.
Konstruktörer av motorcyklarna var Thord Ångström tillsammans med
Ivar Malmer. De var färdiga 1919
ritningsmässigt och för leverans 1920. 1923 kom den lilla med 350 cc. De
tidigare var på 1000 cc och 570 cc. Malmer vare senare inblandad i David
Sennings MC med namn
DS. När jag 2010 besökte museet Teknik
på Farfars tid i Helsingborg hängde under taket, bild 3, följande
reklambild av Thulinmotorcykel. Det är troligen samma bild som MCIII på
7 hk.
  
AETA:s styrelse var
i chock efter Thulins dödstörtning och det är lite svårt att
rekapitulera i vilken ordning saker och ting beslutades.
Men
troligen så här. Biltillverkningen av AGA bilen, som egentligen
var ett Belgiskt FN konstruerat fordon, och den redan
färdigkonstruerade motorcykeln beslutades nog före Thulins död.
Man hade ju redan alla ritningar och tillverknings underlag från
Tyskland.
Bolaget hade gjorts om och istället döpts till
Thulinverken. Man skulle syssla med motorer, reparationer,
tillverkning av bilar och motorcyklar och annan
verkstadsrörelse. Nästan all personal avskedades i början av 1920 och
endast nyckelpersoner blev kvar. Det var ca 80 personer. Man kom
nu igång med det nya och antalet anställda ökade under1920.
Snart var man åter uppe i ca 720 personer. Företaget var ej
under konkurshot även om man hade dålig likviditet på grund av
för stor tillverkningskapacitet. Likviditetskrisen nådde dock sin
topp i Augusti 1920 och man lämnade in en konkursansökan. Den
tillkom då man inte betalade en leverantör av koks i Landskrona.
Den
grundläggande orsaken till likviditetskrisen var den order från
Sydamerika om 13 millioner för motorer. För att få den hade man
investerat stora summor i tillverkningsutrustning och lagt upp
ett stor förhandslager på delar. För mycket pengar bands i detta
och när ordern inte genomfördes blev det tillsammans med
uteblivna orders på grund av fredslutet en katastrof. Man hade även
frågat bankerna om ett investeringslån på 1 million för att
kunna lägga upp nya verktyg för billtillverkningen, men när
ytterligare lån begärdes, fick man nej på denna ansökan. Sverige hade
dålig likviditet och bankerna var ålagda försiktighet. Konkursförvaltaren drev nu företaget och man
lyckades betala |
samtliga kreditorer deras pengar.
De stora förlorarna var naturligtvis Gustaf Dalén och Thulins
dödsbo. Bolaget drevs fram till 1922 av konkursbolaget.
Nu
ombildades det till Förvaltningsbolaget TEVE som fortsatte med
Thulinverkens ursprungliga produktion. Bilar motorcyklar
reparationer och allmän verkstadstillverkning. Man skall inte
heller glömma bort att man hade en stor snickeriverksamhet som
användes i början till bilarnas karosser, under ledning av Palle
Mellbom, även om det senare låg under ett annat företag. 1925 återtog man namnet AB Thulinverken med samma
tillverkningsmodell.
(bild ur Signalhornet ref 39). Bilar tillverkades fram till 1927 efter ca
500? bilar och ett fåtal motorcyklar, då
Volvo
startades i Göteborg. Det bolaget som hade säkra ekonomiska resurser,
med SKF bakom sig slog naturligtvis ut Thulinbilen. Företaget
levde dock vidare till 1947 då högkonjunkturen i Sverige gjorde
företaget solidare. SAB Bromsregulator som bildats i Malmö 1916,
i vilket Thulin då var inblandad, köpte
Thulinverken 1958 och utvecklade det sedan under 10 år till
SAB
Automotive. Numera ombildat till Faiveley Transport Nordic
AB. 1984 bildades Haldex gruppen och Thulinverken
blev
Haldex AB. Huvudkontoret är inte utan anledning placerat i Landskrona.
Haldex AB har en Thulin bil (se bild) i sin ägo.
I Landskrona finns Palle
Mellbloms Snickeri
fortfarande kvar och
Thulins gamla snickarmästares barnbarn driver företaget vidare som Mellbloms Snickeri.
Detta är vad som till slut blev av Enoch
Thulins skapelse. Ett livskraftigt möbelsnickeri och ett
internationellt verkstadsföretag primärt inom bilindustrin med
tillverkning i många länder.
Enoch kanske tycker
att det löste sig till slut. |
|