Vägen vi åkte första dagen.
Jag hade känt för en långresa med Cadillac 70 från Virsbo. Elisabets, dotter, familj skulle följa med. Denna resa skulle sluta med vändpunkt i Kiruna. Innan vi åkte köptes i Fagersta en del kläder och fiskeutrustning. Här är vi på väg ned till lilla bryggan i VIrsbo för att prova.
Denna utrustning skulle ju provas förstås. Här är pappa Bjorn i testtagen på bryggan i Virsbo sjön
Alla de andra skulle naturligtvis också testa. Här Elisabet på den lilla bryggan.
Pappa Dan ville inte prova på samma ställe. Han klarade sig dock från att få vass eller bottennapp.
De små brillianterna var med och fick naturligtvis testa kastspöna. Det här är Simon.
Filip fick jag inget bra fotot på men han är en riktig linslus och en pigg krabat. Ingen fick någon fisk och bra var väl det.
Undrar vad som rör sig i Dans huvud. Så här allvarlig var han under hela resan.
Första stoppet blev gruvan i Falun. Här sitter vi och tittar på gruvfogdens residens.
Det finns många fina byggnader som hör till gruvan. De visar hur rikt Sverige var då man bröt koppar här. Sverge hade till och med kopparfot istället för guldmyntfot. Men när man drog omkring med armeerna var man tvungen att ha mycket kopper med för att kunna betala. Det var då lätt att stjäla det.
Ungarna var naturligtvis ivriga att titta ned i det stor brottet som uppstod när gruvan rasade ihop för länge sedan.
Först fick man köpa biljetter för att besöka gruvan med en guide. Här är huset där hissen börjar. Det var 52 meter ned i underjorden till de gångar vi skulle gå i.
När vi kom ned till 52 metersnivån skulle man ta på sig en hjälm och regncape. Nu blev det seriöst och allvar för ungarna. Till och med så att Filip sträcker på sig och slutade springa omkring.
Simon fick hjälmen lite på sned men höll sig till mamma.
Pappa Dan lade in en ordentlig pris snus under läppen och såg mycket ut som en ledare.
...se'n fick vi vandra iväg genom en gång fram till den första trappan som skulle leda oss längre ned. Alltig var blött och gången lerig. De som inte hörsammat rådet att ha stövlar och extra tröja fick nu ångra sig.
Överallt var det trappor av trä. Dessa var hur gamla som hest, för trä ruttnar inte är nere pga den vätska som finns pga copparmalmen.
Vi kom till ett lite större rum. Här kunde vi se en vägg som var uppbyggd av timmerstockar. Det är Europas högsta vägg och går ända ned till botten. Här går hissen som gruvarbetarna och malmen transporterades med. Som man ser har den öppnats lite på grund av att den rasade ned en bit.
Här ser man tydligt i underkanten att väggen sjunkit lite.
Hisskorgen såg ut så här. På den gamla tiden gjordes "repet" av hästskinn. Man hade nämligen hästar nere i gruvan för att arbeta. Dessa blev efter en kort tid blinda och levde inte så länge. Av deras skinn gjorde man rep. Det är från Falun som begreppet Falukorv kommer från. Även gruvarbetarna åkte med hissen ned och stod som en klase på kanten och hoppade av på rätt nivå. När man skulle upp var det bara att hoppa på igen. Igen ville gå i trapporna.
Lokalt där man arbetade gick det trappor som byggdes. Trät hade ett mjukt yttre skal, men inget var ruttet.
Här står vi på kanten och tittar ned i ett hål till en annan sal. Observera att bilden är grön. Om det beror på ljuset, kopparen eller kameran vet jag ej, men alla foton blev så.
Det är fantastiskt hur man kunde med den sk tillmakningsmetoden göra sådan här gångar. Man eldade på natten och sedan nästa dag efter det man vädrat ut all rök, kastade man vatten på väggen. Därför blev väggen slät och fin.
Jag är lite osäker vad detta är men troligen en anläggning för att pumpa ut vatten ur gruva. Man borrade hål i strädstammar som sattes ihop mellan lagom nivåer för att stegvis pumpa upp vatten.
En del gångar var förseddan med trägaller att gå på och lysrör för att vi skulle se bra. Det gällde att fotografera medan man gick för att det blev aldrig tid att stanna. Därför är bilderna lite suddiga, men den visar ändå bra hur man upplever det.
Simon tittar sig intresserat omkring.
Man byggde stora träkonstruktioner för att stötta berget. Det fylldes med kross från brytningen.
Kungligheter och andra noblesser får sina namteckningar inristade i väggen när man besökt gruvan. Vem kan Axel vara. Kanske Axel Oxenstierna. Christina är i alla fall en av de tre prinsessorna.
Här är drottning Silvias namn inristat.
För att få ned allt material som behövdes i gruvan. T.ex. trästockar hade man hål där dessa bara kastades ned uppifrån. Ofta fastnade dessa och bilda proppar. Det var ett livsfarligt abete att försöka rensa ett sådant stopp.
Sedan gick vi på museet och tittade på alla saker man samlat. Gruvdrängen är nog så stor bredvid Filip.
Här en skyllt som visar vad det kostade att leva på den tiden. En tunna sill kostade 12 daler på 1600-talet.
Här är också samlat alla verktyg som man hade. Det var dock lite svårt att veta om de hörde till brytningen av kopparmalm eller användes på järnbruken.
Namn på verktyg för järnframställning.
Det mesta av järnet som bröts i Sverige änvändes för krigindustrin. Kanoner och ankare till fartyg.
Det gick ju åt mängder med kol som framställdes i kolmilorna. Det gick så långt att man fick ont om trä. Därför behövdes skogen i Finland, där den stora kolframställningen nästan tog död på skogen. Här tittar Simon på en modell till en Lancashiresmedja.
Detta var de kläder som en smed bar i en smedja. Titta på mina sidor om hyttor i Bergslagen under motorklubbar
Det är kanske inte ett museum för en liten kille som Filip. Han kunde ju inte ens titta ned i skåpen som var så höga. Dock var han inte ledsen för det.
Här är det information om Vallonsmide.
Här var det info om vad tackjärn är.
En skottkärra som användes nere i gruvan.
Det fanns några modeller som man kunde veva på för att se hur det fungerade. Här ett vattenhjul som driver två blåsbälger. Samma typ kan men se i Lapphyttan strax utanför Norberg i arbete under sommaren där man försöker framställa järn.
Att framställa järn ur malmen var ett komplicerat och tidsmässigt långsam process i början av denna tid. Läs om detta här. Den riktigt tidiga processen med sjö eller myrmalm kan man se i min sida om Dunshammar.
Här visas att sjö och myrmalm kan blev smidbart.
