Sågen Teknikmuseum

Sågens hemsida
Teknokult

Alla bilder kan förstoras genom att klicka på bilden.

Brindåstraktorn.
Det var på hemmanet Brindåsen som de 6 bröderna Larsson kom överens om att man behövde en bättre traktor än vad som kunde köpas på marknaden. Anton var den som hade de bästa tekniska kunskaperna. Men det var Valfrid som fick i uppdrag att bygga traktorn. Problemet var dock att han behövdes i lantbruket, men man kom överens om att de andra 5 skulle lägga på ett extra kol. Den tidens traktorer klarade inte de vattensjuka myrarna som skulle plöjas på våren. Hästen hade tidigare fått kämpa sig fram med speciella skor som fästes på dess hovar. Dessa kallades även för trygor.

Man skaffade en gammal bil, Graham Paige, som Valfrid fick fria händer att bygga om. Att det blev Valfrid berodde mest på att han var den enda som hade körkort. Det tog honom nästan 1 år att bygga den enligt brödernas erfarenheter från jordbruket på den tiden.

För att ha något att arbeta efter gjorde han en ritning på köksbordet. Motorn var en 4 cylinders sidventilsmotor och kylaren togs från en Gardner, säkert för att den hade en bättre kylkapacitet.
Man använde den gamla bakaxeln, se bild tv., som drev en nedväxling över kedja till bakhjulen. Dessa var gjorda helt i järn med snedställda drivplåtar för bättre fäste. Likadant var det med framhjulen.
När man provkörde första gången visade det sig att denna traktor uppfyllde alla deras önskningar. Den användes ända in på 60-talet.

Fjäll Johans traktor.
På ett annat hemman byggde Johan Magnusson sig en annan typ av traktor. Den sk ursprungliga EPA-traktorn. Detta gjordes på 40-talet. Byn Sågen hade 2 matvaruaffärer och konsumbutiken hade en Chevrolet lastbil. Johan arbetade där som chaufför. När lastbilen blev för gammal och en ny skulle anskaffades fick Johan denna lastbil. Nu blev bilen ombyggd till fotogendrift och ändrad till typiskt EPA-utförande. På denna tid hade alla lantbrukare normalt en egen smedja med tillhörande verkstad. Detta dragfordon användes förutom till åkerbruket även att köra fram virke till sågverket i Sågen.

Lokala transporter
För att transportera mindre saker byggdes en liten trehjuling som snabbt ändrades till 4 hjul. Grus och skogsvägarna var ej lämpliga för ett fordon med ett hjul i mitten.
Till den använde man delar från en Standard 8, Volvo PV växellåda samt en tvåtaktmotor på
125 cc. Motorn drev över en lämplig kedjeutväxling direkt på växellådan som i sin tur drev
bakhjulen.

Till startsida

sid 2

När Sågen fick växtvärk.
1889 - 1969

Slagforsheden var ett större myrområde kring Öratjärnen ca 3.5 mil söder Vansbro. Hit kom många invandrare främst från Finland under åren 1570 till 1650. De uppmuntrades att flytta till detta område. Dock bosatte de sig mestadels på kullarna kring nuvarande Sågen. Detta kan man väl förstå då man ville kom bort från de sumpiga områdena med sin insektsplåga. Det fanns god tillgång till virke och genom att dika ur myrarna skaffade man sig ett jordbruk. På detta sätt fick man ett självbruk som gick att leva på.

Sågens stationshus. Bild från Teknikmuseum. Ref 35

Svenska myndigheter tyckte inte om detta då någon handel aldrig uppstod. För att ge hjälp till detta, beslutades att bygga en järnväg för att kunna transportera virke för vidare förädling på annan ort.
I Sverige började det att byggas järnvägar främst kring de malmrika områdena i Bergsslagen. Den första som byggdes var sträckan Norberg - Ängelsberg. Den kom till 1856. Tidigare på 1850-talet fanns en hästdragen bana i Värmland. I Norberg användes det första loket som byggts i Sverige och kom senare att kallas för Förstlingen som användes till byggarbetet. Kommunerna kring Öratjärnen kom överens efter sedvanlig träta att en järnväg skulle byggas. Ett lämpligt ställe för en station var där de fem socknarna, Äppelbo, Järna, Nås, Rämmen och Säfsnäs i området, där alla hade ekonomiska intressen.

Sågens station 1913. Bild från Teknikmuseum. Ref 35

Denna järnväg invigdes med sitt första tåg 1888. I och med detta blev det fart på invandringen och utbyggnaden av Sågens samhälle. Stationens namn blev just Sågen istället för Slagforsheden som ansågs av järnvägsstyrelsen vara ett alltför långt namn. Detta efter den lilla såg som fanns vid Sågtorpet, översatt från Finska Sahen.1889 byggdes stationshuset som alltjämt står kvar. Samma år öppnades en poststation. Fram till 1917 var järnvägen i kommunernas ägo, då den övertogs av Statens Järnvägar, SJ, efter utbyggnad av sträckan Kristinehamn och Mora. Senare blev denna sträckning del i inlandsbanan. Den är dock numera nedlagd, men finns fortfarande kvar med början i Mora. Järnvägsrälsen i och kring Sågen ligger dock fortfarande kvar. Kanske av försvarstekniska skäl och att men sedan glömt bort den.
Samtidigt med nedläggningen av alla gruvor i Bergsslagen och satsningen på Kiruna lades 1969 järnvägen ned i den allmänna omstruktureringen av järnvägsnätet i Sverige. Kvar blev dock ännu en tid inlandsbanans sträckning från Kristinehamn.
Samhället Sågen krympte nu snabbt och arbetsplatserna flyttades istället till Vansbro. Nu låg Sågen i dvala nästan som i sagan om Törnrosa och spinnrocken. Detta skedde ända tills den nya typen av människor kom i och med turismen. De gamla torpen köptes upp av fritidsälskande stadsbor som ville komma bort från städerna och uppleva skogen med dess paradis. Detta uppfattade arvingarna i Sågen och man bildade Sågens Bystugeförening, 1984, samt tillvaratog sitt arv från de gamla invånarna från Sågens storhetstid.

Till startsida

sid 3

Flygfoto av bystugan

Sagen hemsida

Bystugeföreningens samlingshus som även innehåller den geologiska samlingen.

För att nu kunna samla de föremål som dom gamla innevånarna i Sågen hade tillverkat för sin verksamhet var man tvungen att skaffa sig en museibyggnad. Pengar för detta ansöktes från EU. Dessa beviljades 2002 och med virke från egen skog som sågades på Snöåns sågverk var byggnaden klar 2004. Sedan började arbetet att fylla den med allehanda verktyg och saker från Sågens gamla innevånare.

Till startsida

sid 4

Teknikmuseum

Av de 6 bröderna på Brindåsen var det Anton som var den som var mest teknisk. Han byggde upp verkstaden och långt före elens ankomst till Sågen hade han en fotogenmotor stående utanför med en drivaxel genom väggen som över band i taket drev de arbetsredskap han hade skaffat eller tillverkat själv. Om dessa inte gick bra föredrog han handdrivna maskiner.

Den handrivna slipmaskinen till vänster användes för skärpning av borr och klippverktyg. Borrmaskingen till höger var fotmanövrerad. Det är klart att några större hål gick väl inte att borra i järn men för trä var den säkert alldeles utmärkt.

Med handrivna borrmaskiner tog det naturligtvis lång tid att göra hål i järn. På denna tid nitade man oftast och då var det inte så noga med precisionen på hålen. Därför hade man stansverktyg. Med dessa kunde man ju också gör hål som hade samma form som stansen. Detta var ju viktigt bland skogsarbetarna då man stansade handsågarna.

Så småningom kom ju elen in i bilden, men det är förvånansvärt hur länge de handrivna verktygen användes. Det berodde ju förstås på att utvecklingen av bearbetningen ej gick så fort.

De första var naturligtvis den eldrivna slipmaskinen samt borrmaskinen med flera spindlar. Dessa blev ju av nöden oumbärliga när man började bygga traktorn, EPA:n och den 4 hjuliga lilla bilen.

Nöden har ingen lag säger man och vid byggena av traktorn måste man ha en redig svar för att kunna bearbeta allt gjutgods som man också fick beställning på. Ju mer man kunde göra desto flera uppdrag fick man och troligen blev deras jordbruk lidande. Förutom denna tungviktare hade Anton en mindre svarv.

Handverktyg hade man många, precis som alla sk hemmafixare har idag på 2000-talet. Antons verktyg var säkert av betydligt hållbarare kvalitet, eller så berodde det på hans handlag att använda rätt sort till varje sak.

Här en uppsättning av gjutmodeller som man gjorde. Gjutningen lämnades sedan bort till annan verkstad.

Till startsida

sid 5

Flygplanet
F-AHLE

Sagen hemsida

Det var en gnistrande kall och vacker vinterdag på Brindsjön. Flygplanet F-AHLE stod och sken i kapp med solen. Lennart höll på med att justera tändningen på Volkswagen motorn och Åke satt i cockpit och kontrollerade att allting fungerade genom att påverka rodren med spaken. Allting verkade vara i ordning och så småningom gjorde man ett antal skutt innan Åke drog på och lyfte. Men det var långt före denna stund som ide´n att snickra ihop ett plan kom till. Bröderna hade naturligtvis länge drömt om detta. Man kunde inte längre bygga ny utrustning som inte redan fanns färdig och utprovad På femtitalet var det endast ett flygplan som händiga händer med tekniskt kunnande kunde göras. Visserligen var det absolut förbjudet att flyga med hemmasnickrade plan, men regler är ju alltid till för att inte bry sig om. Snarare fick man en ännu större vilja att göra ett plan. Lennart satt på köksbordet och ritade propellerns skruv. Den var beräknad för att ge 50 hkr. Man hade övat sig med segelflyg och från ett sådant plan "stal" man några konstruktionsprinciper. Att man läst böcker om flygplan och deras konstruktion kan man även se på planets konstruktion. Vingens upphängning var sådan att den lätt kunde vinklas så att man fick den rätt i förhållande till tyngdpunkten. Titta på bilden med det två stagen som gick ned i flygkroppen. Detta sätt att placera vingen kallades för Parasoll och användes i Sverige redan av Enoch Thulin på hans modell D. Konstruktionen kom som det mesta på den tiden från Frankrike. Det fanns inga skevroder på den tiden så hela vingen vinklades när man skulle svänga. Nu använde bröderna istället den iden för att få vingen i rätt vinkel för att balansera tyngdpunkten. Genialt och dessutom kunde vingen byggas som en enhet. Den första motorn var en 25 hk VW motor. Det fanns inga andra begagnade på 50-talet. Den var naturligtvis lite svag men byttes senare ut mot en 40 hk.
Om du tittar på planets nos ser man bokstäverna L och Å med en Fogsvans emellan. Alldeles riktigt Lennart och Åke från Sågen.
Det är ju så att byggandet är det roligaste och när allt är färdigt slocknar intresset i någon mån och man längtar efter att flyga ett riktigt plan utan att polisen beslagtar vad man har. Därför blev det utbildning och så småningom hade man flygcertifikat och kunde flyga på riktigt hos närmaste flygklubb.
F-AHLE blev stående. Ett erbjudande från Arlanda flygmuseum om att ställa ut planet i en av hallarna kom. Man lånade ut planet mot att det skulle ställas i ordning. Dock blev det inte något av utställningen och planet blev stående i ett magasin. Bröderna beslöt 2003 att hämta hem planet och renovera upp det. Det tog över 800 timmar att få det i ordning till nyskick och nu finns det att se i Sågens teknik museum.