Detta är ett försök till beskrivning av Björn Bellander av honom själv. Det jag vet, det jag påminns om genom de fotografier och den text, eller den information jag kan få av släkt och vänner. Meningen är inte att jag skall skriva en bok om olika perioder i mitt liv och det skall ej bli mer än, att en utomstående utan att tröttna, skall kunna läsa och titta på detta material. Min text blir naturligtvis kronologisk med passande foton och videosnuttar.

Surahammar

Under den lyckliga tid, barndomen är alltid lycklig, då familjen bodde i Surahammar, Stationsvägen 1, bodde vi i ett hus som fortfarande står kvar, i mina ögon, i samma glans. Kanske teglet och den gula färgen vittrat och falnat något. Här föddes en knubbig, livlig och pigg liten krabat på sjukstugan, 50 m från huset, där Pappa John förde befälet, till livet av Mor Signe den 24 maj 1937. Den första tiden var väl bara sova, nappflaskan och blöjbyten som gällde, men snart började en mer medveten tid. Många gånger när man tittat på film, som far tog, tror man att "Det kommer jag ihåg", men så är det inte. Jag hade tidigare 2 syskon Lisbet och Jan. Säkert blev jag som sista barn väl omhändertagen och omhuldad. Min lekplats var naturligtvis trädgården och Stationsvägen, som gick fram till stationshuset. Någon biltrafik förekom knappast på den tiden. Fotboll skedde på gräsmattan  och cykling skedde på vägen tillsammans med min lekkamrat Alf, som bodde på stationen. Tidigt började vi lära oss de trevliga svärorden som mor var förtvivlad över. Hon sa att det brann nästan i knutarna. Vid stationen fanns på den tiden en liten kiosk, kring vilken vi lekte. Här fanns det ofta folk, så det var spännande. Sommarstugan var trevlig för då fick jag träffa så många andra barn i olika åldrar. Det var som en koloni. Här badade vi, paddlade på den lilla "plankan" och rodde med båten. Varje dag hämtades mjölken hos bonden lite längre bort. Ofantligt långt enligt mitt tycke. Här var det utedass och det roligaste var att smyga fram bakom det lilla huset och stoppa upp en granruska. Det skrattade vi gott år. Tyvärr halkade jag en gång, när vi gick efter stranden, trillade baklänges slog i bakhuvudet och tuppade naturligtvis av. Då var det liv i luckan. Far var arg och Mor förtvivlad har jag fått mig berättat. När jag ändå håller på med dumheter så intresserade jag mig för Mors toalettbord, sådana som damer hade för i tiden, och fick se en intressant flaska med 4711. Det kanske skulle smaka gott. Här tuppade jag också av och som tur var låg ju sjukstugan mitt emot och far var doktor. Det blev magpumpning, men Far trodde inte han skulle klara mig. Det gick vägen, men enligt Far var jag klinisk död ett antal sekunder. Kanske därför man inte är så smart.
En gång på 1970-talet körde jag med bil för att försöka hitta till Trollön, som egentligen inte var en ö. Tyvärr blev vi bortmotade av en lokal äldre man som inte tyckte om främlingar bland sommarstugorna så den underbara lilla stugan har jag aldrig återsett.

Nästa Sista

Strömsund.
1942 kom vi till Strömsund. Se även artikeln om min far. Inflyttningen där har jag inget minne av, men huset vi bodde i kommer jag väl ihåg. Ett trähus med 3 våningar. Utanför en gårdsplan med garagelänga och en soprumsplats. Ovanför, lite högre upp, ligger (fortfarande) tingshuset. Till höger från vårt hus, räknat, en backe, tingshusbacken. Alldeles till höger om vid halva uppfarten ungefär låg militärens kök. Här fanns det råttor. I  backen åkte vi skidor och hade ett litet hopp som då var jättestort. Algot bodde i tingshuset och var son till vaktmästaren. Han hade en Ford V8, 1932, som han startade ibland när han fått en liter bensin av militären. Man fraktade timmer på Ströms Vattudal, över vilken man fick åka färja. Strömsund var huvudorten för färjetrafiken och här fanns reparationsverkstad för ångbåtarna som drog dessa mosor med timmer. Där var vi ibland, trots att vi inte fick, och tittade på båtarna. De eldades med meter virke, som lastades ombord i stora vedtravar. Här fanns det båtar som hette Strömsvattudal, Ante och den starkaste var Svaningen*). Det är den enda båt som finns kvar och är nu reparerad, försedd med en Scania dieselmotor. Man har för avsikt att låta den gå med turister under sommaren. Men jag undrar, dessa timmerbogserare var så smala att dom ej passar att ha en mängd passagerare. Det skulle göra dem instabila. När dessutom den tunga ångmaskinen ej längre finns monterad. Jag tror att Ante fått sluta sina dagar utefter vägen till Gäddede rostig och förskräcklig. Bakom militärens magasin låg Virgo, en passagerarbåt, som numera finns som målning på en husvägg i Strömsund. På denna hade någon kontor för när vi ungar var riktigt modiga och smög oss ombord upptäcktes att där satt någon vid ett skrivbord. Vi rymde naturligtvis fältet omedelbart. Som det påstås ligger Virgo sjunken utanför Virgokajen och det är mycket troligt, men borde vara lätt att kontrollera. Någon gång fick vi ungar russin av militären ur magasinet Det var en bristvara på den tiden. När det var kallt 20-30 grader kläddes vi ungar i vaddmallskläder och likaså ladder (filtskor). Då höll vi oss varma. På sommaren lektes det krig mot några andra ungar. Vi hade en hund som kunde bussas på våra motståndare, men dom hade smällare så vi fick alltid fly fältet. På vintern anordnade jag och Algot skidtävlingar och för att få priser gick vi i affärerna och tiggde. Jag vann alltid dels för att jag var lite starkare än Algot och dels för att jag åkte först och la upp banan som jag ville. I Strömsund blev jag sjuk och lades in på lasarettet som låg halvvägs upp i Himlabacken. Här konstaterades blindtarmen och den opererades av doktor Hällén. Sen låg jag nog en vecka på lasarettet för att såret skulle läka. Efteråt var det en sådan fart i mig att såret gick upp och mitt ytterskin läkte ihop med maghinnan, vilket det fortfarande är. Här i Strömsund började jag skolan och hade en fröken som bodde en trappa upp. Precis som i Astrid Lindgrens böcker. Det var långt till skolan för en liten 7-åring som ej kunde cykla, ca 2 km. Skolhuset står fortfarande kvar liksom dåvarande högstadieskolan. Till Strömsund kom också våra finska barn. Dem blev jag mycket god vän med och jag är mycket ledsen att vi tappade kontakten när jag blev lite äldre och de hade åkte hem till Finland igen. Deras Far stupade i kriget och mamma Oinonen gifte så småningom om sig, fick annat efternamn. Mor och Far höll dock ända fram till sent 70-tal kontakt och var där och hälsade på Raili, Olavi och Irma. Vad jag vet och efter foton som mor lämnade efter sig har det gått dem bra i livet. Raili heter numera Talja, Irma heter Honkanen och Olavi så klart fortfarande Oinonen?. Det är egentligen konstigt, men ett barn tycker alltid om den plats man bor på, annat blir det när man blir äldre och börjar lära sig att värdera saker och ting.
Huset brann ned en sen kväll på vintern. Man hade länge misstänkt att skorstensstocken hade fått sprickor. Kallt som det var, eldades det kraftigt och jag minns att väggen alltid var varm. Mor väckte oss ungar och vi fick klä oss och gå till köket och vänta. Härifrån gick vi till Tingshuset. Det är så långt jag minns eller fått mig berättat. Vi tittade på branden genom fönstret förstås. I Tingshuset fick vi bo en tid och då lektes det brandkår med utryckning och räddning av möbler. Dessa möbler bars iväg under ropen "Rädda kvinnor och barn". Möblerna var förstås nattduksbordet, mattan och sänglampan. Efter ett tag ställdes en lägenhet i ordning ovanpå färg/redskapshandeln mm i backen upp till samhället. Innan  mor kom igång med matlagning fick vi äta på Grand hotell i byn. Här skojades om att man alltid serverade "Biff a la Lindström". Detta hotell finns fortfarande kvar, men har nog dåligt med gäster. Lisbet försvann ur familjen och inackorderades i Strängnäs hos Majoren Fischerström och tog så småningom studenten där. Jan har jag dålig koll på, men han var redan då intresserad av teknik och var ihop med jägmästare Burholms vilde son. Han flyttade senare till Amerika, eftersom han ville bli flygare, men ej kom in i Sverige pga viss fägblindhet. De byggde en liten motorbåt ihop, som kallades för Minehaha efter en indianhövding. På den tiden drevs båtmotorer med karbid, vilket Mor naturligtvis inte alls tyckte om. En sak man definitivt lärde sig i Strömsund var att åka skidor. Läs om mitt återbesök till Stromsund 2000.
*) Enl. mail om Svaningen 2008.
Svaningen tillhör Ströms Hembygdsförening och har restaurerats under flera år. För två höstars sedan, vid upptagningen tappades den och kölen knäcktes. Ligger nu uppdragen i avvaktan att vi får ihop pengar till reparation.

Nästa Föregående Sista

Grums
Far han tröttnade på Strömsund och sökte och fick ett distrikt i Grums 1945, då 5 mil från Karlstad. Här fick vi också bo i ett hus som samtidigt var läkarmottagning. Här började jag i 2 klass småskolan. ett sött litet hus på cykelavstånd för en 8-åring. Min bästa kompis var Algot som bodde i ett litet rött hus, med gård av fin sand precis som en badstrand, ovanför vårt. Så här efteråt var det märkligt men det måste ha varit en sandås. Senare i skolan träffade jag Kjell-Åke Hedlund och vi blev så småningom bästisar. Det sista jag känner till om honom var att han arbetade på IBM och var i Amerika. Algot försvann ur mitt liv när jag började i läroverket i Karlstad. Det gick bra för mig i folkskolan och jag lärde mig verkligen multiplikationstabellen. Något jag haft stor nytta av hela livet. På den tiden gick man 4 år i skolan innan man genom prov fick söka till läroverket, vars första klass kallades för 1⁵. Av okänd anledning kom jag in, något jag än idag ej förstår. Jag klarade naturligtvis ej av den typ av undervisning som dåtidens läroverk gav. Minnen som psalmverser utantill av en man i kristendom. Alla fick visa att man kunde psalmen, bänkrad upp och bänkrad ned. Denna man råkade stötte jag ihop med många år senare på Tekniska museet och fortfarande reste sig nackhåren på mig när våra blickar möttes. Han kände otvivelaktigt igen mig, men jag gick snabbt undan. Han kallades för "----" för han satt alltid och gned baken på lärarstolen. En äldre alkoholist hade vi i Engelska och såg ut som en torpare och följaktligen blev han "Torparn". När han skulle komma till vår lektion satte vi alla kupollampor i gungning och så var den lektionen förstörd. Men att tala illa om lärare är lätt ty vi ungar var inte bättre. Vi hade en känd sånglärare, Ljungdahl. Sång var ett ämne, där vi fick lära oss att tona do, re, mi, fa, so, la, si, do osv. Någon sångröst eller tonöra har jag ej, så när vi skulle sjunga något blev han arg och frågade vem som sjöng falskt. Dum eller ärlig som man var räcktes handen upp. "Men håll tyst då"! Han dog senare i en flygolycka på Karlstad flygfält. Dock när det kom någon yngre lärare som behandlade oss som människor förstörde vi allt genom att bråka. Vår klassföreståndare var dock en förståndigt man som hette Lagerlöf. Han tröstade mor på en informationsträff att "Grabben är nog inte riktigt mogen än, men har ett gott hjärta". En sanning så här efteråt. Jag tyckte om historia och att skriva berättelser, men kunde inte stava. Det visade sig senare att jag led av viss ordblindhet något som då ej accepterades. Man måste vara noggrann. Det har jag försökt med hela livet men aldrig riktigt lyckats. Skolan krävde att jag skulle åka buss fram och tillbaka till Karlstad, samt äta lunch på Munken där nästan alla resande skolungar åt. Stället finns fortfarande. Resandet tog på krafterna och skolarbetet blev lidande. Framsteg i Karlstad Läroverk för Björn Bellander var ej möjligt. Som tur var flyttade familjen snart till Gustavsberg. I Grums fångades jag av ishockey och var med i den satsning som Grums IK gjorde med pojklag. Lejonen, pantrarna och vad var det mer? Själv var jag med i Tigrarna. Varje lag hade en spelare ur A-laget som lagledare. Det var järnaffärens ägare Åckander som skötte Grums IK. I mitt lag spelade tvillingarna Asp med från Asp's Herrkläder. De blev senare med i A-laget. Själv var jag målvakt och när A-lagets målvakt "Snickarn" fick nya benskydd var man jättestolt att få använda de gamla. A-laget hade en redig back i Stig Waller, som arbetade på järnvägen, årsbarn med Lasse Björn och Hacko spelade i kedjan. Grums var nog ett av de första lagen som värvade en spelare. En tandläkare, Klasse Lindström, från Göteborg, som hade spelat i Svenska landslaget i St. Moritz, blev spelande tränare. Då hade man ej huvudskydd och isbanan var omgärdad av ett 3 plank hög sarg på långsidan, men Grums-borna kom mangrant och tittade på matcherna stående på snövallarna och frös om fötterna.

Nästa Föregående Sista

Under tiden i Grums skaffade Far vår sommarstuga vid Wärmeln, en gammal bondgård i närheten av Strandsågen-Gårdsvik. Här fick vi alla utlopp för vår energi och skaparanda. Fiska abborre och gädda var något man kunde koppla av med varje dag. Jag fick kontakt med lantbrukaren Johansson där vi varje dag hämtade mjölk och även lanthandlaren Bryntesson. Dessutom kom jag i kontakt med Rune Guttman med vilken jag gjorde många resor för att fiska. Mycket fick jag vara med om, höbärgning, mjölka kor, köra häst och fiske. Det var en underbar tid och en avundsvärd sommarstuga. Här fick också mina barn härliga somrar i god familjeanda. Dock när vi flyttat till Gustavsberg, blev det för långt att åka och besöken blev färre och vi barn, barnbarn blev äldre och det härliga tonade bort och begravdes i minnet. Dessutom växte det upp ett sommarstugeområde kring sjön vilket drog med sig att viken blev utfiskad och vattnet förstördes av alla disk- och tvättmaskiner som installerades. Jag glömmer aldrig en morgon när hela viken utanför stugan var belagd med ett fettlager. På den brunn Far grävt satte vi en skylt med texten förgiftat vatten, samt tog bort pumpen. Stugan såldes sedermera till en tysk försäljare som numer älskar platsen.
Gustavsberg 1952
Far sökte sig bort igen och fick provinsialläkartjänsten i Gustavsberg. Ett trevligt litet konsumsamhälle. Gustavsbergs Porslinsfabrik som hade övertagits av Konsum strax före kriget var den dominerande ägaren efter vilken kommunfolket hade att rätta sig efter. Det var tur att vi kom hit för jag fick börja i en modern skola, Nacka Realskola. Här gick det bättre och jag lyckades så småningom klara Realexamen. Mina förståndiga föräldrar förstod att jag ej skulle klara resor till någon skola i Stockholm utan jag fick söka mig till Strängnäs Gymnasium. Det var bra för jag lyckades, utan att skryta, klara mig igenom 3 årig biologisk gren och avlade min studentexamen 1958. Här växte jag nu upp och trädde in i ungdomsåren. Man provade på allting både flickor och sprit. Sedan blev det förstås "Lumpen", men det berättar jag separat under rubriken Lumpen. Allt gick dock vägen och jag skriv in mig på högskolan i Stockholm. Den sejouren blev dock inte lång, då jag snart insåg att detta ej var något för mitt huvud. Jag klarade i alla fall 1 betyg i statistik och gick igenom pedagogik undervisningen. Men nej. Det fick bli reparationsverkstaden på Gustavsberg fabriker och efter 2 år började jag på konstruktionskontor där man utvecklade produktionsutrustning. Nu var intresset inställt på gamla bilar och 1960 lyckades jag köpa en gammal B-Ford vilken blev mitt stora intresse. Gamla bilar har sedan dess betytt mycket. En 3 årig kvällskurs till ingenjör samt därefter en utbildning till diplomingenjör på kvällstid blev min grundplatta i mina senare arbeten. Det här kändes vara det rätta. Alla mina anställningar har grundat sig på detta. Jag tyckte det var mycket stimulerande att ta fram utrustning för tillverkning och några maskiner lyckades jag riktigt bra med i Gustavsberg. Sedermera kom jag till Wirsbo Smide. Erbjudandet från Wirsbo var en nybyggd villa till vilken man lånade mig pengar till insatsen. Den kostade då 100000 och när alla lån var placerade fick jag 5000 tillbaka. Det var tider det. Här har jag stannat sedan 1974 vilket betyder att orten är ett bra utgångsläge för olika anställningar. AIB och Kontima Consulting. På Kontima hade jag en chef som heter Lars Heimersson. Honom har jag att tacka för mycket.
Dock hade jag en period då racingverksamheten tog upp min tid och under 2 år skötte jag, inte ensam, tävlingsverksamheten i Stockholm Sportvagnsklubb. Se denna rubrik.
Mitt vidare liv är dock så nära i tiden att en beskrivning av detta ej låter sig göras. Man blir ej professor på sin egen ort. Kanske jag fyller på detta om 10 år.

Första Föregående