Min första motorykel var en Vespa Super 1957. På den tiden gick jag i läroverket i Strängnäs då den användes att åka dit under den varma perioden av året. I andra fall hade jag en Fiat 600. Scootern köptes ny i en mc butik på Karlavägen i Stockholm. Hade ju aldrig kört något liknande och den hämtades under den tidens trafikrusning. Ungdomligt stolt kryssade man mellan bilarna i köerna. Speciellt kommer jag ihåg på Strandvägen utanför Dramaten där jag lätt tuschade en bil med störtbågen. Inget hände dock. Några år senare körde jag på en bil som körde ut från parkering och tryckte in hela frontplåten. Själv flög jag i en vid båge och hamnade på gatan. Det var på Folkungatan i backen ned till avfarten Londonviadukten. Det var besvärligt att få den lagad då försäkringsbolaget dröjde flera månader innan ärendet avgjordes. Jag sålde den naturligtvis men kommer ej ihåg när och till vem. Senare under 60-talet renoverade jag en GS och en Touring. Har bara goda minnen från min tid med dessa scooters.

Vespan hade jag en lång tid och körde ofta till föräldrarnas underbara sommarstuga i Värmskog Värmland. Här får Maria, väl bara lite mer än ett år provsitta.

Här är min Vespa PX 200 som köptes av en byggjobbare utanför Sockholm mot Enköping. Han var förstörd i ryggen och var förtidpensionerad. Hade använt den att åka till sommarstugan. Fick inte pruta något."Ska det var så kan den stå och rosta bort.". Jag och Heimersson åkte dit och köpte den med firmans släpvagn. Den gick många år och jag var väldigt nöjd, trots att bakre stördämparen var slut och aldrig lagades. Köptes av en företagare i Stockholm som kom till Virsbo med en Mercedes SUV diesel. Scootern trycktes in där bak, sedan satte han på sin GPS och körde hem.

Det var en kille från Dalarna som ringde på den, men han skulle bara pruta och talade om att den inte var värd någonting. Till slut fick jag säga att då skall du nog inte ha den. Det var naturligtvis så att han köpte, fixade lite och sålde. Usch vad jag tycker illa om telefonprutnng.

När jag jobbade på Virsbo plaströr träffade jag en konsult från Smedjebacken. Han hade en Yamaha XJ 750 som han ville sälja. Jag var lite sjuk på en hoj med lite mer cylindervolym, så det blev ett köp. Dock hade den ett konstruktionsfel i kombinationen frambroms och dämpare. Mängden vätska räckte inte så bromshandtaget gick alltid i botten utan att jag utnyttjat max bromseffekt. Sedan gillade jag inte att det var för litet styre. Bra var det däremot med kardandrift.

Elisabet min tuffa mitt tjej fick denna Yamaha 83 efter mig. Hon är kortare aän jag men tycket om en kraftfull MC. Hon hade en pojkvän utan ansvar i Fagersta. Det hände att de körde förbi mig på vägen mellan Fagersta och Norberg. Vilken otur "va". Jag hade ju förbjudit henne att låta grabben köra eller någon annan för den delen.

Den första motorcykeln som köptes efter uppehållet på 60 och 70-talet var en Kawasaki 400 82. Inte den på bild som är en röd 83:a. En blå 82:a köptes hos Panko utanför Västerås. Den beställdes med en huv och packväskor. När jag skulle åka hem efter att skrivit order fick jag åka hem med en världsmästare på Yamaha. Kommer ihåg att jag sa "Du är ju världsmästare i cross." Jag kände mig stolt.

Den blå användes till att åka till jobbet i Västerås och Hedemora. Den såldes så småningom till min chef Jan-Erik Falk på Hedemora Diesel. Han överlät den sedermera till sin son. Sedan köpte jag en BMW innan jag återgick till Kawa 400 som jag gillade verkligt bra. Denna gång en röd. Hämtades ute på landet där den stod i en lada. Killens tjej hade fått reumatismn i händerna och kunde inte längre köra. Den hade knappt gått 2000 mil. Min äldsta unge Maria fick den senare medan hon studerade i Göteborg. Senare flyttade hon till Varberg där den stod några år innan den såldes till okänd.

Den röda Kawasakin utrustade jag med en liten toppkåpa. Tyckte den blev väldigt tuff. Dock var det några vandaler som bröt sönder plexiglaset, vilket inte gick att få tag i.

Maria övertog hojen och här åker hon iväg till Göteborg med full packning. Hustrun tyckte inte alls om det och senare blev det ju skillsmässa. Jag förstår att Maria inte trivdes hemma då det var spänningar hela tiden. Sorgligt.

Elisabet min tuffa mellantjej var mycket fotbollsintressserad och simmade mycket. Hon fick en Yamaha FZR 125. En modell som passade henne. Men först fick hon skriva på ett papper att motorcyklar var livsfarliga fordon och måste hanteras med förstånd. forts...

Det glömde hon naturligtvis bort när hon övertog Yamaha 750:an och lät sin pojvän köra. Råkade bli omkörd en gång av dem mellan Fagersta och Norberg och det gick fort. Vilken otur hon hade. FZR hojen fungerade perfekt, dock att kontakten som stänger av motorn i stödet kunde krångla vilket gjorde att jag fick åka och hämta den utanför Surahammar. Hojen såldes senare till en grabb i Långshyttan.

Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur det kom sig att jag köpte denna BMW 900 i början av 80-talet. Möjligen fanns den som inbytesmaskin hos MC-firman Lundgrens i Avesta. Det var en skön maskin, men som alla MC:s för hög för mig. Dessutom var ju växellådan en jobbig sak att sköta när det gick sakta. Men en riktig långfärdmaskin var det. Passade bra att åka mellan Virsbo och Hedemora. På den den tiden fick man ju 25:-/milen samt traktamente. Det var tider det. Senare annonserades den ut och en medelålders man kom med specialhjälp från Kumla trakten och köpte den. Han ville först komma igen och hämta den men jag lyckades övertala dom att kör hem den direkt. Det var ett sk snabbt köp och de fick pruta. Underbart med kardan på hojar.

När 2000-talet kom och medlemskap i MCHK blev av behövdes en hoj för att åka med på utflykter. Det blev en Suzuki VL 800 2002 från Fotta i Ludvika. Den har jag aldrig ångrat att jag köpte. Har den fortfarande kvar 2008. Det gav ju möjlighet att skaffa gammelhojar. Det blev både Sarolea och BSA, som jag berättar om på annan plats.

Den här typen av maskiner har dock en nackdel. Det är att fötterna är placerade för långt fram. Det är klart att det är cool, men man får ont i ryggen efter 15 till 20 mil. Då sitter man och kromar sig som en orm. Har faktiskt åkte fram och tillbaka till Arvika för att titta på bilmuseet en gång. Bra bromsar bra balans och går lagom fort. Så skall det vara.

2011 hade jag tröttnat både på Zündapp mopeden, Sarolea Vedette och BSA Lightning. Dessa annonserades ut för sammanlagd nära 80000:-. Nu låg man bra till ekonomiskt. Vad skulle jag göra med dessa pengar. Först betala av på huslånet, sedan leta efter en mc som var lättare att hantera och ej behövde så mycket mek som BSA och Sarolea. Nummer ett blev en Honda CBX400F 1982.

Hondan CBX400F hittade jag i Borås hos en utbildad man som även ägde en CBX 1000. Den lilla skulle hans fru ha, men det blev inte så. Jag skulle snart förstå varför. Tänk när man skall köpa ser man inget. Istället kommer man på saker efteråt när man kommer hem och kromet inte längre glittrar i ögonen. Hon hade förstås kört omkull, skadat lyktan och alla blinkersen, samt förstört trippmätaren. Han hade förstås lagat det, men inte upptäckte jag att det var gjort med svart tape. Nu gjorde det inte något för den var i bra skick generellt set, jag vet hitills.

Bromsarna var av den inbyggda typen på CBX:en. Ett led i utvecklingen hos Honda. Det var det trots allt för dyrt så de försvann efter 1985. Här satt det nya ljuddämpare, men inte av originaltyp. Ganska bra ljud i alla fall.

Cyklarna skulle var tillräckligt gamla för att kunna försäkras hos MHRF. Här är jag hos Kent Andersson där han ser till att den lever upp till bestämmelserna.

Nummer två blev en Honda med den första V4-motorn. Den var också på 400 cc med 4 ventilad motor och vattenkyld. Namnet var Honda VF400F -84. Med tiden kommer dessa att bli eftertraktade men kostar idag knappt någonting. Denna gick för 15000:- och CBX:en för 10000:-. Den här hämtade jag hos en ganska ung man, som jag inte förstod mig på. Han hade i alla fall en trevlig hustru. Kanske var han nervös att jag skulle hitta de fel som jag senare måste lägga ned nästan 5000:- för att få den i säkert körbart skick.

En närbild på den intressanta motorn. Denna cykel hämtade jag i Jönköping. Jag har nu kommit fram till att bakdäcket var på gränsen, kedjan med drev var slut och ljuddämparna var genomrostade, men fungerade. Kedjedreven hade aldrig blivit utbytta, men dock kedjan. Det såg man på att på kedjelåset hade man missat rätt montering av o-ringen och att axeln inte fått smörjning. Vad gör man när man vill ha denna typ och tycker att priset motiverar att acceptera de befintliga felen. Den ser nästa ny ut i alla fall. Nu sitter det nya ljuddämpare och ny o-ringeskedja med tillhörande drivpaket. Hojarna står och glänser i garaget och jag hoppas de skall vara i min ägo i många år.