Primitiv Järnframställning i ”Blästan”
Avskrift från foto.

I Sverige har man under historisk och förhistorisk tid tillverkat järn efter i princip två metoder, vilka man brukar kalla direkt respektive indirekt järnframställning. Skillnaden mellan dessa huvudmetoder är att man antingen direkt tillverkar smidbart järn med låg kolhalt (<0,2-0.3%C) eller först gör tackjärn med högkolhalt (3,5-4,5%C) och sedan färskar tackjärnet till smidbart järn genom att sänka kolhalten. Den indirekta metoden är den metod som man allt sedan tidig medeltid in i modern tid tillämpat genom att först producera tackjärn i en masugn och sedan med olika metoder genom färskning sänka kolhalten så att järnet blir smidbart.
Den direkta framställningen av smidbart järn har sedan urminnes tid skett i blästerugnar av olika utseende över hela världen, men principen är hela tiden densamma – i en grop eller lågt schakt upphetta malmen tillsammans med ved eller kol och med hjälp av bälgar blåses luft in så att temperaturen höjs tillräckligt för att en reduktion av malmen till järn kan äga rum.
Råvaran till blästerugnarna i Sverige har vanligen varit olika typer av limonitmalmer. Det kan ha varit sjö eller myrmalmer, men även sk rödjord har i vissa delar av vårt land varit en betydande råvara. Malmen har grävts fram på somrarna ur myrarna, under det att sjömalmen samlats upp från sjöbottnarna under vintern då man kunde arbeta från isen.
Innan man kunde sätta upp malmen på blästerugnen måste den rostas. Detta skedde genom att malmen lades på toppen av ett bål och upphettades under flera timmar. Syftet var att driva bort det kemiskt bundna vatten som finns i sjö och myrmalm samt avlägsna det för järnet skadliga svavel som fanns i malmen.

Tillbaka