Sid 1

Tillbaka

Angelsbergs hytta
Oljeon
Ombenning
Melings hyttruin
Dunshammar
Lapphyttan
Klackberg
Svinryggen
Mossgruvan
Hogfors
Polhemshjulet
Karmansbo
Trangfors
Flatenbergs hytta
Flogbergets gruva
Kloten
Sura bruksmuseum
Ulfshyttan
Klenshyttan
Norns hytta
Roda Jorden
Stjarnsund
Kloster
Loa hytta
Pershyttan
Trummelsbergs hytta
Sala sikvergruva
Falu koppargruva
Hillänget Ludvika

Det första man möter när man kommer in på bruksmuseets entré. Den första typen av järnvägshjul som tillverkades i Surahammar. Centrum av hjulet var gjort av teakträ. Naturligtvis kunde inte detta hjul bära så mycket och rörligheten av hjulbanan förstörde naturligtvis presspassningen av trä så att det inte längre var tillräckligt stumt. En vagn finns att se på Lapphyttan. Den vagnen är tillverkad 1865 vid Södertelge Verkstäder och är försedd med ekerhjul, men troligen har den fått "Sura hjul" senare under sin livstid. Teak modellen av hjul tillverkades endast under ca 1 år innan man hade löst tillverkningsprocessen av ekerhjulet.

Ingenjörerna på bruket löste det på ett för tiden mycket bra sätt och med duktigt folk på golvet fick man en hjultyp som användes under lång tid.
Om detta skall jag försöka berätta efter besök på bruksmuseet under guidning av Mats som kunnigt berättade om detta och mycket mer.

Sid 2

Vattendraget Kolström hade några fall och av dessa var det Strömfallet i Sura som kunde ge kraft. Redan på 1500-talet utnyttjades vattenkraften till att driva en hammare. Axel Oxenstierna lät 1637 installera en stångjärnshammare. Järn fick man från alla de små gruvorna i Bergslagen inte alltför långt från Surahammar. Uppsvinget kom i samband med att Kolströms kanal byggdes. Produktionen var blygsam före 1850-talet.
En guldsmed Eric Adolf Zethelius som ägde Nyby Bruk köpte anläggningen i Sura 1845 på exelutiv auktion. Han var uppfinnare och kände till järnhantering väl. Den stora kostnaden på den tiden var framställningen av träkol för att framställa järn eller inköp av stenkol från England. Man hade också problemet att färska järnet till att bli tillräckligt smidbart. I England hade man funnit på en metod med hjälp av stenkol. Detta kallades för puddelmetoden. Zethelius införde istället ved som fanns att få i stora mängder runt Surahammar. Den kallades för vedpuddelmetoden. Det gick så till att man i steg blandade malm och tackjärn som efter smältning blandades ihop av personalen, puddlarna, till runda järnklumpar. Ugnen matades med späntad ved. Detta arbete utfördes under förmiddagen av smedernas hustrur och på eftermiddagen av barnen. Järnet som kom härifrån bearbetades sedan i en hammare för att bli av med så mycket slagg som möjligt. Dock blev järnet aldrig helt fritt från slagg. Man fick på detta sätt ett bra smidbart järn, som för sin tid, passade till Suras produkter. Järnet var också bra att valsa till plåt och stångjärn. Man kunde nu också pressa plåtgavlar till ångpannegavlar. Man införde också martinmetoden och fick ännu bättre smidbart järn. En intressant notering om puddeljärn är att Eiffeltornets alla järndetaljer är en typ av puddeljärn. Det var just därför att man kunde forma denna typ av järn och att det hade egenskapen att rosta mindre än annat järn från denna tid.

Sid 3

Tillbaka

 

Länkar

Karmansbo


 

Hammaren som bearbetade puddeljärnet. Framför står transportkärren med en puddelugns smälta för bearbetning i hammaren. Hammaren drevs av det vattenhjul som visas på lilla bilden. Biten hamrades till en ca 0.5 m långt ämne ca fyrkant 125 mm. Dessa användes sedan i stångvalsverket för att formas till lämpligt utförande för senare bearbetning.
Valsverket var en viktig del i tillverkningen. I Karmansbo visar man en gång om året hur ett valsverk arbetade. Detta sker första veckan i Juli. Man kan även se ett liknande valsverk i Ramnäs smedja. Detta är dock i betydligt sämre skick.

Zethelius och hans son, Wilhelm gjorde om Sura Bruk till en plåt och stångjärnstillverkare.

Sid 4

Tillbaka

Länkar

Flanshjul

 

Nu på 1860-talet var järnvägsbyggande på stor frammarsch i Sverige. Sura Bruk fick då direkt uppmaning av järnvägsstyrelsen chef C. O. Troilius att börja tillverka järnvägshjul. Detta gjorde att en utveckling kom till stånd vid Sura för att följa de krav som järnvägsstyrelsen krävde. Det betydde att man gick från puddeljärn till martinjärn och sedan enligt bessemermetoden. Utvecklingen på järnsidan gick fort och 1907 lades puddeltillverkningen ned. 1873 började Sandviken leverera hjulringar av stål från bessemer metoden. Bessemer var den metod som fick ned kostnaden på järntillverkning och höjde dramatiskt mängden järn som framställdes i världen. Första  lyckade Bessemer installationen skedde i England 1865. Man fick nu direkt rent järn.
 
Tillverkning av hjul var ganska komplicerad och krävde ett järn som hade god kvalitet. Den första hjultypen kan ses på sida 1. Sura hade nu puddeljärnet som hittills var det bästa. Hjulet med teakinlägg var dock ej tillräckligt hållbar så redan efter  ca 1 år kom typen som man ännu idag kan se på äldre transportvagnar. Eker-modellen. Endast ringarna var gjorda av puddelstål. Se ovan. Nya modeller kom snart.
Tillverkningen av ekerhjulet gick så till att en hjulbana formades och svarvades. Dessutom gjorde man i ordning ett centrum samt ekrarna. Dessa bockades från en förtillverkat plattjärn med förtjockning på mitten.

Detta lades i en fixtur för vidare arbete.

De förbockade ekrarna lades i fixturen. I centrum pressades axellagringen ned. Sedan värmdes allt och man vällde, smälte ihop det med ekrarna. Se den lilla koksbehållaren.

Sid 5

Tillbaka

 

Nu gällde det att välla ihop ekrarna. Detta gjordes enligt bilden

Kvar är nu att pressa på ytterringen och fylla det lilla v-formade mellanrummet där ekrarna låg emot varandra. För detta hade man en särskild anordning. Detta välldes sedan ihop.

Sid 6

Tillbaka

 

Länkar

Lancashireugn

Larsansjo bruk

Svana Bruk


 

För att kunna hålla denna produktion köptes flera omkringliggande bruk upp. Det var Lisjö, Svanå och andra. Dessa hade stor skogsarealer där man kunde hämta ved. Svanå hade en Lancashireugn som användes för stålet till hjulnavet. Denna ugn är i mycket gott skick.

Dessutom var man tvungen att ha ett antal förvärmnings och varmhållningsugnar.


 

Sid 7

Tillbaka

 

Länkar

Kristinehams mek.Verkstad loktillverkning

Kristinehamn mek verkstad

All transporter inom bruket skedde för det mesta med häst och vagn. Det var mest kringliggande bönder som fick detta uppdrag. Utvecklingen gick dock därhän att bruket var i behov av tyngre transporter året om. Man byggde en järnväg ut till Lisjö för att därifrån få ved och annat som Lisjö kunde leverera. Denna järnvägsbank finns ännu idag att gå på och delvis har en väg dragits på den sedan rälsen tagits bort.
Ett lok beställdes från Kristinehamns mekaniska verkstad och det fick namnet Vaulunder. Loket kostade 11000 Skr och hade tillverkningsnummer 17. Järnvägen var i drift 1876 till 1926.

Arbetsvagnar köptes från Kristinehamn Sjöändans järnväg. Det var tre typer av lastvagnar en godsfinka för djur och persontransporter. Stockarna på bilden kommer från Lisjö och är säkert 200 år gamla. Kring Lisjö finns idag fortfarande mycket gamla tallar.

Sid 8

Tillbaka

Länkar

Nordbergs Vagnfabrik

Hovstallet

Orginal 1903

Bruket levererade allt per järnväg och hade ett omfattande växlingssystem för godsvagnar. Detta sköttes av ånglok av vilka bilder finns på dem.

I museets järnvägshall som byggdes enkom för loket Vaulunder finns även en kvarvarande hästdragen persontransportvagn samt Surahammars likvagn. Dessa är i utomordentligt gott skick. Båda vagnarna är tillverkade vid Nordbergs vagnfabrik i  Stockholm. Alla resterande 8 vagnar är deponerade i hovstallets förvarings utrymmen och där icke möjligt för allmänheten att få se.


 

 

Bruket  hade tillgång till 9 hästvagnar för persontransporter och en bil Vabis som tillverkades 1903. Se dess historia i MC-museets webbsida. Ursprungliga bilen finns på Tekniska museet Stockholm. Bilen byggdes i flera exemplar och försågs med järnvägshjul. Dessa användes för kontroll av järnvägssträckan till Norberg.